På simma.nu skriver Mastersfantomen Glen Christiansen en mycket fin krönika där han talar mycket om Jan och tillägnar honom ett av sina världsrekord på bröstsim.

Reflektion i höstmörkret

Rekorden faller som bladen från träden en riktigt stormig höstdag. Vi rycks alla med. Det blåser så det viner i knutarna. Snabbare, starkare, mera, bättre, effektivare. Simningen upplever en rekord orkan som sällan skådats.


Femton världsrekord på en tävling, nu senast i Berlin. Nio stycken några dagar tidigare i Stockholm, 24 världsrekord inom ett par dagar. Vi rycks med i rekordstormen och vill se mer och ännu bättre prestationer. Detta ställer enorma krav på våra simmare och det är inte så märkligt i det prestations samhälle vi lever i. Det är topp eller flopp! Den ena dagen är du hjälte, nästa en loser. Förstå mig riktigt; jag är inte emot prestationskrav och tävling, tvärtom. Som svensk rekordhållare i bröstsim under en 22 års period, som tränare, chef och egen företagare har jag själv varit med att skapa det prestations samhälle vi lever i nu. Det är positivt att ha krav och leder till utveckling. Men precis som vila är lika viktig som hård träning så är tid till reflektion viktigt i dessa prestations tider. Tid att reflektera över oss själva och vår omgivning. Tid att tänka på våra medmänniskor, värderingar och empati. Tid att finna lugnet i stormens öga. Stanna till och njuta en stund, göra något gott för sig själv och framför allt; något gott för någon annan. Ett leende, ett samtal, ett email eller ett par vänliga ord. Bjuda på sig själv lite.
Några av mina bästa simmarvänner har gått bort detta år och det har fått mig att stanna till och reflektera. Till Arne Jutner känns det som jag fick sagt tack för din vänskap och adjö. Men inte till Per Alvar Magnusson och Jan Ladeborn då de rycktes bort mitt i livet. Jag tror att jag lät ”Palle” förstå att jag tyckte att det var väldigt roligt att han var tillbaka i simningen, men helt säker är jag inte. Och jag fick definitivt inte talat om för Jan, som jag tävlat mot sedan jag var 14 år, hur mycket jag respekterar honom som idrottsman och människa. Att jag aldrig kände mig säker på att vinna när han var med men att jag alltid tyckte det var roligt att se honom.
Jag hade empati och tyckte väldigt mycket om dessa människor men visade jag det tillräckligt? Jag vet ej, men även om jag själv har ryckts med i rekordvågen denna höst så vill jag bli bättre på att visa empati och medmänsklighet. För rekord kommer och går men det är människorna som det viktiga.

Glen Christiansen.
Hamburg
PS
Världsrekordet i Köpenhamn på 50m bröst vill jag tillägna min simmarvän Jan Ladeborn, en perfekt representant för (masters) simningen, ”a fair player and great athlete”. En ledare och förebild. Och ett tack till honom för alla de år vi simat tillsammans, samt ett sista tack för att du Jan fått mig att reflektera i rekordhysterin.


Krönikan kopierad och inlagd av Hans Palmqvist